Om Björn Lövin på Konst i Gryt sommaren 2014

Det har varit en stor glädje att sammanställa sommarens närmast arkeologiska utställning av fragment i text, bild och objekt, som bevarats eller grävts fram på olika håll och generöst ställts till förfogande. Björn Lövins egna utställningar hade själva ofta karaktären av arkeologiska eller antropologiska utsnitt från dolda eller förlorade världar. Även om innehållet i hans miljöer kunde verka samtida och bitvis bekant, så var betraktelsesättet främlingens, forskarens, skild i tid och rum från det som visas. För att få en ledtråd till varför han använde den formen, och en ledtråd till hans konstnärskap, tror jag att man kan fundera ett ögonblick över skillnaden mellan avbildande och skapande.

Skillnaden är förstås inte absolut, de flesta konstverk kan i någon mening sägas vara både avbildande och skapande. Men ser man avbildandet som huvudsyfte får vi omedelbart ett antal aktörer; vi har en konstnär som förmedlar en uppfattning av ett motiv till en betraktare, som har att ta emot det eller värja sig, roas eller oroas. I Västeuropa kanske man skildrade antika legender under renässansen, personifieringar av dygden och skönheten under artonhundratalet, och abstrakta, s.k. personliga upplevelser i tanke och känsla under nittonhundratalet, allt med lika konventionella tidsuttryck och lika begränsad hållbarhetstid... och det är samma konversation, samma prydliga dans med godtyckliga men noggranna regler, samma satsbyggnad med konstnärens subjekt, avbildandets predikat, verkets ackusativobjekt och åskådarens dativobjekt. Eller indirekt objekt, som man visst säger i svenskundervisningen numera. Åskådaren, det indirekta objektet...

Det går att sträva efter andra upplevelser än avbildandets. I den arkeologiska eller antropologiska framställningsformen som Lövin ofta använder, har vi till att börja med tagit bort konstnärssubjektet. Föremålen representerar tillsammans anonymt och solidariskt en kultur, en värld, en verklighet. Vi har nog i varje rimlig mening gjort oss av med avbildandets predikat också. Föremålen vi ser och texterna vi läser utgör den värld vi för tillfället betraktar, är vår enda nyckel till den. De blir en fristående och självtillräcklig skapelse. Det enda vi kan göra för att förstå det vi ser är att acceptera världen framför oss och försöka sammanfoga den med vår egen som vi tidigare kände, göra vår egen värld större eller mindre. Förändra världen alltså, genom att ändra dess gränser.

Och visst ville Björn Lövin förändra världen. I ungdomen var han intresserad av höjdhopp, och det var när han insåg att han nog aldrig skulle kunna få de resultat han önskade där, som han istället började intressera sig för kultur. Fortfarande med något av samma rekordambitioner. Han gick in på Falu Stadsbibliotek och frågade efter det svåraste de hade på lyrikavdelningen. Bibliotekarien överlämnade respektfullt en bok som han visserligen inte hade läst själv, men som han hade hört skulle vara det mest avancerade moderna... Boken var långdikten The Waste Land av T.S. Eliot, och Eliots författarskap kom att följa Björn Lövin genom livet, tillsammans med bl.a. poeten Lorca, filosofen Wittgenstein, och vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn.

The Waste Land, som publicerades 1922, kan ses som ett slags modernismens portalverk. Med versmått och bildspråk från Homeros, Ovidius, Shakespeare, Bibeln och dussintals andra klassiska källor, diktade Eliot med dramatik och mystik om maskinskriverskor, kontorister och tvätterskor. Litegrann som impressionisterna 50 år tidigare hade brutit med det akademiska ateljémåleriet och gett sig ut i det fria för att måla av fiskare och dansbanor. Eliots manuskript redigerades innan publiceringen av Ezra Pound, som bröt upp rytmen, gjorde ordföljder naturligare, och strök ett antal versfötter, rim, tveksamma liknelser och annat som inte förde dikten framåt, vidare. En renodling av själva dikten alltså, utan yttre hänsyn, på ett sätt som liknar den tidiga modernismens renodling av måleri och musik. Och en tro på dikten, en tro på konsten som sitt eget ändamål, inte underställd något annat, inte användbar i något yttre syfte, men kapabel att driva samhällsutvecklingen och föda idéer för människans utveckling.

Björn Lövin var nog i hög grad modernist. Hans antropologiska studiemiljöer är utmaningar besläktade med utmaningarna från de tidiga kubisternas osignerade målningar i början av nittonhundratalet. Han var inte först med att använda rummet som konstverk, inte först med det som nuförtiden brukar kallas installationer. Samma år som Björn Lövin hade sin första utställning på Galleri Mejan så visades s.k. tableaux, också en slags tredimensionella interiörer, av den amerikanske konstnären Edward Kienholz på Moderna Museet. Kienholzs interiörer, med motiv från bordeller och sjukhus, salonger och sovrum, bestod av begagnade föremål med tjocka lager av betydelser, som fogats samman till porträtt av människor i olika mer eller mindre extrema omgivningar. Kaskader av intryck och personliga uttryck, både fysiskt och psykiskt påträngande att röra sig i som åskådande dativobjekt.

I Björn Lövins miljöer däremot, finns inga människor. Det finns spår av aktivitet och tillvaro från namngivna, frånvarande källor. Spåren är en fristående och självtillräcklig antropologisk skapelse, av det slag jag beskrev tidigare. Och det är alltså vi som är människorna, vi som får vara subjekt och infoga vår egen värld i det som omger oss i miljön. Det miljöerna visar är inte så mycket uttryck som avtryck, ibland rent bokstavligt. S.k. negativa former, där det verkliga innehållet finns i det lämnade tomrummet. Avtryck med tomrum för oss att fylla, befolka, inlemma. Björn Lövin skrev "Det finns bara ett problem: att ge något en betydelse". Någon annan, kanske Göran Sonnevi, skrev "Här finns liv och inget annat liv än det som kan bli vårt".

Man säger ibland att Björn Lövin skapade fiktiva personligheter för sina utställningar. Jag skulle snarare påstå att han skapade fiktiva personlighetslösheter. I utställningen finns spår efter herr P, som gömmer målningarna av sina personliga känslor och upplevelser i källaren, medan han uppe i lägenheten bara uttrycker sig konstnärligt på reklam- och skyltningsmaterial, och fäster sitt minimala budgeterade köputrymme i spegelbilden. Man får också höra berättas om dr Löwenskjöld, som utarbetade försäkringsmatematiska och datalogiska formler för att helt kunna administrera människors tillvaro och framtid, och styra den till önskat mål så länge försäkringsvillkoren uppehålls och premierna betalas. Och så länge målet definieras av den konsumtionsnivå och det slags sociala relationer individen själv önskar, utan andra ideal eller överväganden. Man stöter även på lämningar av C-kulturen, som inte tror på sysselsättning, och inte tror på den avgränsade personligheten. Alltsammans karaktärer som enbart verkar fylla sina självpåtagna uppgifter, utan att darra på målet eller snegla åt sidan. Men ingen av dem finns på plats i utställningen. Allt är spår, lämningar, negativa former. Vad finns i tomrummet?

På Konst i Gryt har vi i sommar en uppsättning rejäla timmerstockar som utgör golv, väggar och tak, några lampor, och ett antal texter, bilder, filmer och objekt, som är arrangerade för att tillsammans, utan särskild läsordning eller hierarki, utgöra ett avtryck av ett liv, ett verk. En negativ form alltså, som ni alla, som subjekt istället för dativobjekt, är välkomna att fylla.

Jakob Zetterström

Tillbaka till Konst i Gryt