Om konst och demokrati

I riksdagens årligen återkommande debatter om kulturpolitik brukar det låta ungefär likadant. En utskottsordförande från oppositionen kritiserar regeringen för snålhet eller slösaktighet beroende på vilken regering som för tillfället sitter vid makten. En vice ordförande från något av regeringspartierna försvarar regeringens politik och budget. En centerpartist går upp i talarstolen och börjar alltid sitt anförande med "Kultur betyder odling och odling är viktigt om vi ska kunna skörda nånting". En miljöpartist hävdar att just hennes parti värnar mångfald istället för enfald. En förvirrad sverigedemokrat talar om kulturarvets betydelse utan att ha någon aning om vad som skapar ett kulturarv i framtiden.

Alla ledamöter försöker uttrycka sig poetiskt för att visa sig värdiga sin utskottsplats. Samtidigt skiljer sig inte debatterna om kulturpolitik från debatter om vilket politikområde som helst. Ansvariga partier hyllar den förda politiken och hävdar att den kommer att medföra stora och bestående förbättringar på området. Oppositionen anser att allt som kommer är fel, för lite eller för sent.

Och mitt i all denna debatt försvinner de avgörande frågorna. Det som varje kulturdebatt egentligen borde handla om, nämligen hur allt hänger ihop: individen, människorna, kulturen, skolan och samhället. Kulturdebatten borde handla om livet. Den borde handla om kulturens roll och konstens betydelse.

Om detta har Madeleine Hjort skrivit en bok, "Konstens betydelse". Det är en stridsskrift för konstens och estetikens roll i samhället. Hon menar att konst är kunskap och språk. Det är en definition som mycket starkt avviker från den som varit härskande på utbildningsdepartementet sedan 2006. Jan Björklund definierade till exempel konst som "uttryck", frikopplade från teoretisk kunskap. Konsten skulle inordnas i ekonomiska nyttoaspekter och så tog resultatfixerade kamrerer makten över kulturen i skolan och i samhället i stort.

Även på detta område ledde den förda politiken till ökade klyftor. Konsten reducerades till upplevelser, kulturministern ville inte längre kallas kulturminister utan underhållningsminister och kunskapen om kulturen blev förbehållen ett fåtal experter. Med beslutet att inte längre göra estetiska ämnen obligatoriska i gymnasiet reducerades deras betydelse i strid med all forskning och vetenskap som visar att elever som ges möjlighet till skapande också lättare tar till sig teoretisk kunskap i andra ämnen.

Men detta är en politik och en kultursyn som inte hänger ihop. Samtidigt som miljarder satsas på institutionerna, samtidigt som ingen ansvarig politiker kan låta bli att tala om kulturens vikt – samtidigt skuffas konst och kultur undan till utbildningspolitikens bakgård.

I grundskolans timplan står att bild och musikundervisning ska ges i 230 timmar, i realiteteten innebär det 25 timmar om året. Det kan jämföras med svenska (1490 timmar) eller matematik (900). Bakgrunden till denna snedfördelning är att estetiska ämnen – helt i enlighet med Björklunds kultursyn – ses som sinnliga, känsloberikande och i en del fall hälsosamma. Exempelvis tycks dans finnas på schemat enbart därför att det är nyttigt att röra på sig.

Det finns inte mycket lärande i denna syn på konst och kultur. Det är som om den konstnärliga dimensionen helt saknas i synen på kultur i skolan. Men en tillgänglig kultur måste innehålla flera olika delar. Dels handlar det så klart om möjligheten till eget skapande. Det är oerhört viktigt att alla får möjlighet att pröva olika kulturella uttrycksformer för att förhoppningsvis finna sitt eget konstnärliga språk. Men det handlar i minst lika hög utsträckning om tillgång till professionellt utövad kultur, skapad konst som ger oss upplevelser, skakar om oss, rör och berör oss.

Om dessutom satsningar på kulturen ska vara avhängiga ansökningar till Kulturrådet av särskilt intresserade lärare och rektorer, då har likvärdigheten i den konstnärliga undervisningen flugit all världens kos. Det är som om kulturen hela tiden måste motiveras med något annat än sitt eget värde. Kulturpolitiken reduceras till en bricka i arbetsmarknadspolitiken eller näringspolitiken. Hur många gånger har vi inte till exempel hört om det svenska musikundrets betydelse för Sveriges exportframgångar?

Låt mig nu ge er alla en uppgift. Tänk på ett enda konstnärligt verk som haft stor betydelse för dig. Det kan vara en tavla, en staty, ett musikstycke, en film, en dans, en bok eller vadsomhelst. Gör ni det nu? Bra. Jag kan nu lova er att de tankar som just nu producerats på gräsmattan till Gryts gamla prästgård har lett till de mest skiftande slutsatser. Vi hinner inte gå igenom alla svar och diskutera dem i bikupor men det skulle förvåna mig mycket om vi inte tillsammans tänkte på lika många olika verk som vi är människor här idag. Och det går knappt att gissa vilken konst ni just tänkt på även om det skulle vara kul att gissa bara baserat på ert utseende. Men jag är helt säker på att det handlar om konstarter som skiljer sig markant åt.

Någon av er kanske tänkte på ett konstverk, en Picasso eller en Karin Mamma Andersson som betyder mycket för just dig. Någon annan kanske lät tankarna flyga till Stravinskijs Våroffer eller Carl Orffs Carmina Burana. Ytterligare någon kanske föreställde sig filmen Citizen Kane av Orson Welles eller Bröderna Mozart av Susanne Osten. Det är möjligt att någon av er just tänkte på något minnesmonument, till exempel Liss Erikssons La Mano på Katarinavägen i Stockholm som restes till minne av dem som reste till Spanien för att kämpa för demokratin på 30-talet. Kanske tänkte någon på Lady Gaga, någon annan på Astrid Lindgren och en tredje på Ian McEwan.

Det intressanta här är att ingen har tänkt fel. Den som upplevt något genom ett konstverk eller förknippar ett verk med starka känslor har också haft utbyte av konsten. Det handlar inte om vad som är bra eller dåligt, fint eller fult utan det handlar om vad som berör. En del kanske tänkt på något underhållande, andra på något som retat och provocerat. Det viktiga är att vi inser att konst och kultur inte är antingen/eller utan både/och.

Vi människor behöver tillgång till de fritt gestaltade berättelserna oberoende av om de kommuniceras genom måleri, skönlitteratur, arkitektur, teater, dans, musik, film etcetera. Den som läst berättelser, hört sagor, lyssnat till musik, reflekterat över illustrationer och konst eller sett teater och dans har upplevelser, personliga intryck och material att referera till, har ett varierat stoff att tänka kring och utifrån.

Vem skapar då konstverket? Ja, det vore ju lätt att svara att det gör konstnären. Och i någon mening är det naturligtvis sant – utan konstnär inget konstverk. Men ett konstverk som aldrig når någon som helst publik, är det ändå ett konstverk? Ja, eftersom verket har potential att skapa en relation till människor som får ta del av det – men nej, eftersom denna relation aldrig upprättats.

Marcel Duchamps och Ulf Linde har haft en del att säga om detta. De menade att åskådaren gjorde en insats, att det var åskådaren som fick verket att övergå från att vara stum materia till att bli ett konstverk – Duchamp gick så långt att han menade att "Det är betraktarna som gör tavlorna"!

Genom att lyfta detta vill jag inte nedvärdera skapandet och de konstnärliga ansträngningarna som lett fram till en målning eller en skulptur. Men jag vill att vi alla sträcker lite på oss och inser vår egen betydelse för att konsten alls ska leva. Ulf Linde skrev: "Om åskådarnas roll är så betydelsefull har de också ett ansvar. Det är på dem det beror om de gamla mästerverken skall hållas vid liv, ty om den estetiska passiviteten vore total skulle museerna bli magasin för tomma dekorationer. Konsten skulle dö."

Förstår ni nu vilket ansvar vi har, alla vi som kanske inte själva skapar konstverk? Det är vi som håller konsten levande. Att "konstverket uppstår i betraktarens öga" kan alltså förstås i stort sett bokstavligt. Och konst kan bokstavligt talat vara vad som helst.

Och om konst är ett språk så gäller samma regler som för alla språk – både gott och ont, klokheter och nonsens, bra och dåligt kan uttryckas med konst. Någon bestämmande grupp finns inte, ansvaret ligger hos individen. Konsten kan tolkas på ett obegränsat sätt och det är vi - mottagarna/betraktarna - som avgör om det är konst, om det är angeläget, om det är bra, om det är dåligt, om det är vackert eller fult. Allmän uppskattning eller högt ekonomiskt värde uppstår endast om tillräckligt många tycker ungefär samma sak. Men objektiva kriterier för kvalitet finns inte.

Så ta med dig dina tankar om en konstnärlig upplevelse. Kanske ska du skriva ner varför du kom att tänka på just det konstverk du valde, kanske behöver du fundera över varför just denna upplevelse etsat sig fast så att du en junisöndag i Gryt kom att tänka på den.

Ett annat tankeexperiment som jag brukar roa mig med är att föreställa mig en dag helt utan kultur. Att vakna upp utan klockradio med musik, utan tavlor och affischer på väggarna, inga prydnadsföremål. På väg till jobbet finns ingen offentlig konst, inga skulpturer, ingen graffiti. Under denna dag får ingen litterär bok läsas och självklart måste vi hålla oss borta från teater och film. Vi får till och med passa oss för att ta ett par danssteg på gatan om vi råkar vara glada över något.

Ett sådant liv skulle snart upplevas som oerhört tråkigt och intetsägande. Konsten och kulturen finns där runt omkring oss men alldeles för ofta tar vi den för självklar och tycks tro att den alltid kommer att finnas tillgänglig för oss och alla andra alldeles oavsett vilka beslut vi fattar eller vilka resurser vi avsätter.

Konstnärlig utveckling sker ofta genom att det gamla ifrågasätts, normer och regler bryts upp. Förutsättningen för sådana kreativa regelbrott är, enligt Madeleine Hjort, att nyfikenhet, kunskap och erfarenhet, vilja, fantasi och mod använts av konstnären för att uppfinna något nytt. Och dessa egenskaper är väl egentligen fundamentala för alla individers utveckling och lärande inom alla kunskapsområden. Det blir oändligt mycket lättare att utveckla en färdighet om innehållet engagerar.

Att läsa och skriva handlar till exempel inte bara om ren färdighetsträning – det handlar också om att ta in olika genrer, olika sätt att behandla språket och olika uttryckssätt. Allt det där kan inte undervisas fram. Där handlar det istället om att frigöra kraften hos varje elev/individ/människa att uppnå det medvetande som föds i mötet mellan fantasi och verklighet.

Och då krävs en infrastruktur. Biblioteken och skolbiblioteken är fantastiska källor till kunskap, lust och lärande. Öppna museer utan entréavgifter är en annan sådan enkel reform som i ett slag slår upp portarna till det som tidigare varit svårtillgängligt och stängt. Enprocentsmålet för att alltid avsätta en procent av byggkostnaderna till konstnärlig utsmyckning skapar förutsättningar för en mer demokratisk tillgång till konsten.

Ytterst handlar det om demokrati. Ett demokratiskt samhälle river gränser mellan klasser och kön och mellan olika gruppers möjlighet att själva skapa och utöva kultur. På samma sätt måste möjligheterna att ta del av konst och kultur bli mer jämlika. Konst är en demokratifrämjare eftersom kunskap om konst innebär kunskap om flera sätt att kommunicera och tillgång till hela vårt språk och hela vår kultur.

Men det räcker inte med samhällets insatser i form av statlig, regional eller kommunal kulturpolitik. Alla de frivilla insatser som görs av eldsjälar ser till att konsten får utrymmen den annars inte skulle haft. Dessa är naturligtvis också en förutsättning för konstens demokratisering. Och därför vill jag sluta min lilla betraktelse med att hylla Konst i Gryt och föreningen Konst i Gryts vänner, där jag själv också är stolt medlem.

Lars Ohly

Tillbaka till Konst i Gryt